Stockholm.

Varje gång jag kommer hit inser jag att det är nice. Men jag vet inte vad jag vill. Jag har redan hunnit träffa Jeppe, Kenneth och Hanna och mormor, Isabelle som jag inte har träffat på år och dar, Nina som jag kunde utbyta språkreseberättelser med och jag hann tillåme äta melon och glass med Johan. Sjukt mycket folk på lite tid.

Jonathan och Matte var just här och satt och sa att de var uttråkade, de bestämde på tre sekunder att de skulle åka till Köpenhamn, och jag vill följa med! Men jag jobbar ju klockan ett på måndag.

Och jag måste bestämma mig om jag ska plugga i höst eller inte. Tre år i Kalmar? På nått konstigt sätt, känns det som det kanske kunde vara bra. Aaaah. Paniken är nära.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback